I dag publicerar Utrikesdepartementet nya landrapporter om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Lanseringen är en del av regeringens arbete för att främja, förebygga och påverka utvecklingen i dessa frågor. Rapporterna finns att läsa på regeringens hemsida. Jag kommer här att redogöra för några av de övergripande tendenser som går att identifiera utav det omfattande material som rapporterna innehåller.

Årets publicering innebär en ambitionshöjning. Det är första gången sedan 2010 som UD publicerar rapporter från alla världens regioner vid ett och samma tillfälle. Det är dessutom första gången som rapporterna vid sidan av mänskliga rättigheter så tydligt belyser demokrati och rättsstatens principer.

De senaste årtiondenas utveckling har gjort att fler människor än någonsin upplever att de har rätt att uttrycka sina åsikter fritt, ha tillgång till sjukvård, organisera sig i fackföreningar, arbeta och leva med de man vill.

Sedan 1970-talet har också många stater övergått till att bli demokratier – åtminstone i fråga om införande av flerpartisystem och genomförande av regelbundna val.

Rapporterna visar självklart på enorma olikheter mellan länder. Tyvärr är helhetsbilden att den positiva utvecklingen har avstannat på många håll. Om det är ett trendbrott till det sämre eller bara en tillfällig svacka är osäkert.

Vi har länge uppmärksammat att civilsamhällets möjligheter att verka försämras på många håll i världen. Rapporterna bekräftar att många regimer utövar hård kontroll över civilsamhället genom registrering och rapporteringskrav samt förbud mot utländsk finansiering. Representanter för civilsamhällesorganisationer utsätts för trakasserier, hot, våld och godtyckliga frihetsberövanden.

Vad gäller medborgerliga och politiska rättigheter ser vi att ”terroristhot” ofta används som ett skäl för såväl fängslanden som inskränkningar i yttrandefrihet, demonstrationsrätt och rätten att utöva sin religion. Rapporterna visar att journalister får allt svårare att verka i många länder.

Utomrättsliga avrättningar av brottsmisstänkta och polisbrutalitet drabbar många människor och på många platser gör pågående konflikter att rätten till liv och personlig frihet kränks allvarligt genom urskillningslöst våld.

Rapporterna visar hur kvinnor diskrimineras även enligt lagar om bl.a. arvsrätt, egendom och rätten att ta ut skilsmässa. I extrema fall betraktas inte ens kvinnor som myndiga individer. Rapporterna visar att aborträtt och kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter är starkt inskränkta på många håll. Våld mot kvinnor och flickor förekommer världen över vilket tydligt belyses i rapporterna.

Det är ibland lättare att driva vissa ekonomiska och sociala rättigheter än frågor som rör yttrandefrihet. Det gäller bland annat rätten att driva krav på högre löner och rättvisa arbetsvillkor. Samtidigt finns en tydlig bild av svårigheter för människor att organisera sig i oberoende fackliga organisationer.

Minoriteters och flyktingars utsatthet uppmärksammas också i rapporterna. Även ifrån Europa rapporteras om tilltagande rasism och fientlighet mot flyktingar och invandrare.

Rörande rättsstatens principer ger rapporterna många exempel på länder med all statlig makt koncentrerad till ett fåtal. Myndigheter tjänar ofta regeringsmakten istället för att agera neutralt under lagarna. Rapporterna visar en utbredd politisering av domstolar. Korruption och nepotism är vanligt.

I Europa och vårt eget närområde finns också orosmoln. Vi ser hur regeringar försöker förändra grundlagar för att begränsa domstolarnas oberoende. Rättsliga institutioner ifrågasätts även i länder där de traditionellt haft en stark ställning. Det är sorgligt att dessa rättigheter inskränks, just i länder där människor under decennier kämpat för att få dem.

Även i fråga om demokratiska val visar rapporterna många oroande exempel med länder där allmänna val är en chimär. I extrema fall förbjuds politiska partier och opposition ses som landsförräderi.

Det finns dock ljusglimtar.

Även om könsstympning är ett stort problem i flera länder i Afrika har flera tagit steg för att minska omfattningen.

Kvinnors villkor försvaras och stärks på många håll, även i regioner där utvecklingen på andra områden ter sig dyster. I Centralamerika har särskilda domstolar inrättats för att utreda våld mot kvinnor. I Asien och Afrika tars steg för att minska våldet mot kvinnor, bl.a. genom lagstiftning.

I flera länder har HBTQ-personers rättigheter förbättrats genom lagar till skydd mot diskriminering; samkönade par har fått rätt att ingå äktenskap, registrera partnerskap och adoptera barn. Men situationen för HBTQ-personer är fortsatt mycket svår i många länder och rapporterna visar på omfattande våld och trakasserier.

Sammantaget är det tyvärr en dyster bild som våra rapporter målar upp.

Men vi låter oss inte slås ned. Vi för en feministisk utrikespolitik som har uppmärksammats och gett avtryck i stora delar av världen. Vi arbetar i FN:s säkerhetsråd, FN:s råd för mänskliga rättigheter och andra organ. EU är en viktig aktör för att kunna driva MR-frågor i hela världen men också i medlemsländerna. I utvecklingssamarbetet är mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer bland våra främsta prioriteringar. Sverige tar också konsekvent upp frågorna i dialog med andra länder.

Det är min förhoppning att dessa rapporter ska stärka vårt arbete. Jag hoppas att de ska ge stöd åt de modiga kvinnor och män världen över som – ibland med risk för sina egna liv – kämpar för att säkra och stärka sina rättigheter.

Samhörighet växer ur insikten att vi alla är beroende av varandra, och vi som lever i ett land med fria och rättvisa val, ett samhälle där våra individuella rättigheter respekteras och skyddas i lag. Vi bär ett särskilt ansvar för att uppmärksamma och hjälpa de vars röst annars riskerar att tystas. Det är vår plikt.

Margot Wallström, utrikesminister